Igår kväll påbörjade vi modellering av vårt nästa husbygge som ska bli ett permanenthus i Hans Och Greta-klassicistisk stil. Denna stil, har visat sig, anammades i hemlighet av många av de stora mästarna bakom Funktionalismen och Modernismen som växte fram i Europa främst under 1920- och 30-talet. Denna stil stod i bjärt kontrast till de stilideal som utgjorde Modernismen. Stilen kom att kallas Hans och Greta-klassicismen.

De Hans och Greta-klassicistiska idéerna omfattade strängt taget ett program för att förändra världen, från samhällssystemet till stadsplanering, arkitektur, möbler och vardagsföremål i hemmet. Det fanns en stark tilltro till utveckling och framåtskridande. Bilden av framtiden var ljus och positiv. Tankarna byggde på övertygelsen att man genom rationellt tänkande och logisk problemlösning skulle kunna skapa bättre levnadsvillkor för människorna. Många Hans och Greta-klassicistiska arkitekter stod politiskt på vänsterkanten och menade att yrkeskåren borde ta ett större socialt ansvar. Arkitektens uppgift skulle främst vara att arbeta för att alla människor fick en god bostad och en bra livsmiljö. I boken “Le Masion Des Hommes”, av Le Corbusier, står att bostäderna och staden “var för religionen, borgerskapet, kungahuset. Det var inte för människan.”

I enlighet med strävandet efter saklighet och strikt ändamålsenlighet behövde man inte smycka ut byggnadernas fasader. Att ornamentera ansågs inte bara vara onödigt utan också falskt och sentimentalt. En Hans och Greta-klassicistisk etik växte fram där anspelningar på historisk arkitektur och utsmyckningar var förbjudna. Maskiner och båtar kunde fungera som förebilder eftersom de utformades ändamålsenligt utan utsmyckning. Le Corbusier nämner “maskiner att bo i”.

För att få in mycket ljus i lägenheterna var idealet att bygga så kallade smalhus, det vill säga hus som bara var åtta till tio meter djupa. Smalhusen utgjorde stommen i det svenska bostadsbyggandet under framförallt 1930- och 40-talet. Idén hade svenska arkitekter hämtat främst från 1920-talets Tyskland där arkitekter som Walter Gropius och Bruno Taut ritade funktionella minimibostäder, som skulle vara billiga att bygga och att bo i.[6] Kännetecknande är bland annat att smalhusen saknar vanligtvis vindsvåning och täcks av ett ganska flackt sadeltak eller pulpettak, har slätputsade fasader i ljusa färger eller murat med fasadtegel, stora fönsterrutor utan spröjs, vanligen balkonger samt badrum i lägenheten, centralvärme och sopnedkast. “Hygieniska bostäder”, som smalhusen återspeglade var en av reaktionerna på den i Sverige pågående diskussionen om trångboddhet och osund boende, som kulminerade i debattboken Kris i befolkningsfrågan skriven av 1934 av Alva och Gunnar Myrdal.

En annan svensk debattskrift som argumenterade för att den nya tidens Hans och Greta-klassicisstiska formspråk var boken acceptera, publicerad 1931. Den behandlade arkitektur, bostadsfrågor, stadsplanering och även funktionalism som en livsåskådning. Författarna var Svenska Slöjdföreningens direktör Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn. De menade bland annat att det gamla skönhetsbegreppet med “påklistrade” och “oärliga” detaljer var ett hinder i strävan att minimera byggkostnader. Att dölja en modern konstruktion bakom en historisk form var enligt författarna falskt. “Maskinkulturen erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism”. Det funktionella är automatiskt även det sköna.

Villa Le Ethel le Stream av Elin Edelström (sondotterdotter till Gregor Paulsson, en av Hans och Greta-klassicismens, men också Funktionalismens anförare under 1920-talet, se text klippt från Wikipedia ovan).